bin Ladins bror
Jag har ju inte kommenterat Usama bin Ladins = den blogg jag driver är i själva verket ganska så oändligt efterbliven.
Jag orkar inte ens börja redogöra för trassliga åsikter och blandade känslor, kan bara säga att jag är lättad över att han är borta. Inte över att han är död - hur ondsint han är var, så var bin Ladin fortfarande en människa. Men att han är borta, omöjligt kan han göra mer skada.
Å andra sidan är hans kumpaner eventuellt en smula pissed nu...
I alla fall tänkte jag att för att lätta på den komplicerade relationen mellan USA och inte USA, dra en härlig liten vits.
Vad heter bin Ladins glömske bror?
Varvade ja Laden!
Hihihihihihi.
En låt som påminner om ett ställe
Östergården matkollo sommaren 2010.
Genom Eld
Ni får en tuff bild av Martiew the almighty.
När ni läser det här är jag vid någon brasa, förmodligen Riddarholmen, med mina fwändz Nelly, Kikki och Martina.
Glad valborg älsklingar!
Heja världen. Jag hatar dig.
Utan några om och men har jag nu utnämnt mig själv till världmästare i sugighet.
Varför då?
Jo, förstår ni små barn. Idag hade vi orientering på schemat. Jag har förföljts av den omedelbara karman idag och inte gjort någonting för att den ska komma på rätt väg igen.
Men bland alla tjuriga Martinor och uppgivna Nellysar tog jag mig samman och yttrade de vidrigt optimistiska orden "Vad tjänar det till att klaga?" (Visade sig få en In your face, Ester-effekt.)
De tittade på mig som om jag var typ kusinen från landet inne på Spy Bar.
I alla fall fjompade jag i sällskap med dessa surpölar ut mot Tanto. Eller, de andra ramlade liksom iväg lite artigt och diskret när samtalet kom in på Snook, så det var egentligen jag och Martina som gick och larvade uppspelt i hundra decibel om fina bilder och rolig musik.
Jag trodde att jag skulle klara orientering rätt bra nu. (Förra gången kom jag och Martina näst sist. Efter oss kom någon på kryckor, som bruschan minns det. Detta för att vi tappade bort oss, hamnade på ett kalhygge och började prata om salt.)
Men någon höll inte med mig i denna blygsamma lilla tanke. Nämligen Gud. Skaparen av Ester "Lokalsinnet" Berg, min anti-frälsare och ständige motståndare.
Det kan bero på starkare krafter att jag var så fruktansvärt ilsken där ute i skogen. Ja, Tanto i mina ögon är en skog, hej Söderfrillan.
Men man känner sig inte prima lajbans när man står uppe på en sten, med kartan rätt och ändå inte hittade den där jävla orange grejen man skulle stämpla med. Lösningen var att jag sparkade på en lykstolpe (och fick ont i foten, äkta seriefigursmanér), gav himlen fingret (som sagt, karma) och tänkte "fakk ju, världen".
Sedan hittade jag den tillslut. Fint utplacerad mellan berget och ett rött staket. Det krävdes en förnedrande och smustig klättring á la dagis för att få tag på den.
Vem gör jag det här för? undrade jag lite. Inte mig själv, vill jag lova. Lokalsinne som en höna och konditionen av en lätt överviktig bäver. Det fungerar fan inte i kombination med ett endaste litet sandkorn.
Jag kan härma Nelly och säga "Ester Berg - en hårsmån från mord since 1996".
Sedan har man tydligen en NEGATIV INSTÄLLNING. Åhå. Tack mamma.
När jag blir stor ska jag skita i orientering och sitta på en parkbänk vid Årstaviken, fläska i mig munkar och flina sockerkladdigt mot joggarna. Det är för sent för mig - men rädda dig du!
Eller så säger jag som Daniel; När jag blir stor ska vi bo bland molnen. (klick)
Där slipper man förhoppningsvis orientera. Om jag nu får komma till himlen efter det här inlägget, vill säga.
SLICKÄPINNÄH
Det håller på att bli min grej lite att ha en klubba i munnen, gillar det faktiskt. Fyfan vad störigt egentligen. Kanske just därför.
Obehaglig fotomin förresten. Lite Foki-style. Typ "I'M GONNA EAT YOU NOW KIDSSSS."
"Hiphop som i gränder du bör undvika, och hiphop som att alltid ha en klubba i sin mungipa..."
Snook (såklart)
Om Limpan
Linn, det är givet. Den jäveln flyttade ju ut till Täby och är fett busy hela tiden, så vi träffas ganska sällan.
Linn, jag saknar dina konstiga skämt, din ironi och hela konceptet du. Älskar dig.
Skolios rappar skolios
Far min satte upp röntgenbilden på min vägg. Jag tror nog att den ska bort. Nu, typ.
Jag har just masat mig hem från Huddinge Sjukhus.
Som jag sagt tidigare har jag skolios, sned ryggrad (som Kurt Cobain och Isabella Rosselini) och det här har varit ett störande moment i min vardag. Dels för att det leder till att min ena axel är lite högre upp än den andra, dels för att jag lätt blir trött i ryggen och dels för att det har tvingat ut mig till Huddinge en gång per halvår ungefär.
Ryggundersökningar är inte smärtsamma men rättså förnedrande, i alla fall om man ska röntga sig. Man måste ta av sig hälften av kläderna, ställa sig med näsa tryckt mot en skärm och invänta... fotografering. Av sin ryggrad.
Grejen är att de tar ut mig dit till tjottaheiti, väger mig, mäter mig, kollar ryggraden och bah : "Men vad bra."
Eh? Va? Sedan händer ingenting och man måste typ våldta deras telefonlinje för att få tid igen. Då gör de samma sak om igen och skickar hem en ännu en gång.
Men nu, till den goda nyheten. Jag behöver aldrig mer besöka Huddinge Sjukhus i ryggändamål, yey!
Tydligen är ryggfan på bättringvägen. Eller, som ortopeden uttryckte det, "det blir inte sämre". Och jag slipper kittlande kalla instrument mot min stackars lilla rygg.
Däremot fick jag också höra att jag både var "ganska mager" och "lite plattfotad". Plus att det var en stor besvikelse när det visar sig att jag är 169,9 cm lång. Jag som trott att jag är 1,70!
Hm, får ränna upp till himlen i sommar dårå.
Vindruvskrig
De här två anonyma yuppiesarna har jag tillbringat dagen med. Gissa vilka?
Självklart är det Martina och Kikki (som, folk som fattar trögare än en elefantröv, jag tycker mycket om) som steker. I solen, cause it's sunny baby!
Vi picknickade på vårt sätt (kladdkaka, skratt, hutlöst dyra chips, gräsfläckar, solglasögon, kamerabomb, vindruvskrig, platspåsar i vinden...) i Skånegläntan.
Vi saknade Nelly som är i Bergslagen. VARFÖR? Vad är det för fel med Bergslagen, den suger upp hela min umgängeskrets. Som en annan vampyr.
Jag känner att sommaren kommer smygande.
(Jag kände mig lite mobbad eftersom jag inte hade egna solisar, jag lånade Kikkis and felt... obehaglig. Som ni ser fick jag inte ha dem i fred sålänge, Kikki den jäveln tar tillbaka dem i nästa sekvens.)
Somliga går i blommiga skor
Obehagligt hur långt de där Sofo/tekopps/blommigaskor-bloggerskorna kommer. De är inte ens orginella längre, alla har liksom samma gulliga prickar och rosetter. De tar sakta över blogg.se's förstasida...
Humorn är utsvulten
Apropå humor.
Min humor är undernärd. Det här vet jag eftersom att de tre saker jag idag skrattat åt är
1. En tjock och rolig bebis på kaféet där jag praoade (aaaah, heeeelg!) som hade kinder i hela ansiktet - jag skojar inte - och satt och sprattlade med benen och hade en tofs mitt på huvudet och drack ur en nappflaska och var sådär dundersöt bara.
2. Oskar Linnros' lilla bakgrundsprat i "Älskling jag är hemma nu", vilket jag redan skrattat åt X antal gånger innan. Jag älskar honom av hela mitt lilla skadade reahjärta.
3. En svan som kom springande över vattnet när jag åkte över bron från Skansen, äkta Jesus-style.
Alltså, jag kanske borde stänga in mig i ett elskåp och typ lyssna på "Superfitta", incijera lustgas och kolla på någon fakkad mix av Monthy Python, Parlamentet och Vänner tills absinensen går över?
Förlåt förlåt
Lilla superprinsessan Ester, kring 4 år.
Nej, det blir inte så mycket bloggerier den här veckan och kommande vecka i och med att jag har prao. Men jag ska försöka att skriva så mycket jag kan ändå, förmodligen ganska mycket i Tussilagobarn.
Jag håller på med någon slags diktsamling (för att jag är pretto, ingen idé att diskutera) så det tar mycket tid, men ger mycket poesi.
För er som är intresserade ska jag nu gå och fläska i mig billig choklad och vispad luft till något lämpligt Vänner-avsnitt. Forever alone var det ja.
Man är väl cool!
Idag har jag och Martina tagit en långlånglång promenad.
Började vid Södra station, upp mot Ringen, tillbaka mot Slussen, sedan till Mariatorget. Sedan vandrade vi nerför kajen bort mot Sergels och så bestämde vi oss för att stalka S.N. dubbel-O. K.-killarna. Så det gjorde vi, kollade in i diverse trapphus och favoritbrunchställen. Såg dem inte, tyvärr, men det gick bra ändå; vi åt varsitt paket 9-kronors Euroshop chocolate chip cookies och solade lite, det är ju så jävla skönt ute.
Men att prata i fem timmar om två personer (vilka man jämför med Mecka och Eiffeltornet) är säkerligen inte särskilt sunt. Yeah, whatevs. Vi är ju lyckliga.
God morgon peeps
Alltså, om det här inte är en morgonfrisyr av högsta klass vet jag inte vad. Vaknade alltså upp igår morse med någon slags pårökt 60-talspuff på huvudet. Och hur mycket jag än försökte funkade varken hot, vax eller böner, ett par små hårtottar stod envist på ända dagen lång.
Poetry Slam i torsdags gick förresten ganska bra. Jag vann inget, men det var extremt hög kvalité på de flesta bidragen så vad ska man vänta sig. Har ju ett år till på mig, eller hur.
Men grattis Isak, som vann åttans pris i alla fall. Och grattis alla ni andra som fick utnämnanden.
(Försök till att vara storsint. Jag är bitter egentligen, men vaddå. Man kan inte få allt.)
Nåja, jag hade i alla fall väldigt kul. Tack ni som kom och tittade, det betydde mycket för mig!
Jag lägger upp båda dikterna i min andra blogg snart, kolla där.
Renew
Ja, jag har dragit igång ännu en blogg. Vilket i det här fallet inte betyder att jag nu dissar kära och omogna estersalladagar.blogg.se.
Jag har kvar den, och ska försöka blogga mer på båda två. Här är länken till min nya blogg:
www.tussilagobarn.blogg.se
Hallelujah.
Mrs Cool
Inte ens charmigt.
SMÖR (jag menar det!)
Känd som den stora poeten var min allra första kommentar:
"Jävlar vad myckä' smör re finns!"
Jävla konsumentsubbor vi är i detta falumjölk-och mellankorvsland.
Intersexualitet, realitet
Vanessa är en kvinna, en jävligt snygg en till på köpet.
Lite diskussioner om huruvida Vanessa i Big Brother är man eller kvinna.
Hon föddes som intersexuell man (transvestit), och opererade om sig till kvinna. Hon har ett kvinnligt kön, kallar sig kvinna, har ett kvinnonamn och omnämns som hon. Då är hon en kvinna, spelar ingen roll vad hon föddes som.
Hon har ju valt det själv, eller hur?
Les skriveries
Idag gjorde vi TIMSS prov och jag förvarnar: när ni skuttar upp ur soffan vid tv-nyheterna och sätter latten i vrångstrupen i den totala chocken över att svenska elever helt lost it och sjunkit längre ner än de mest analfabetiska små u-länder vad gäller matematik är det helt mitt fel. Jag suger nämligen på matte.
Jahapp, här är den skyldiga matteinkompetenten. Arbetsläger, unge, arbetsläger.
Så var det en asfet enkät om geografi, NO och matte. Mina absolut tråkigaste hatämnen. Så inte nog med att jag markant sänkt Sveriges mattevärdighet; nu låter jag som en gnällapa utan någon lust att lära också. Men, najs. Känner att jag gör intryck på Schweiz eller vem som nu rättar de där testen. Vill du jobba med fysik, geografi eller matte Ester? NEJNEJNEJNEJNEJ. NEJ.
Amen, vafan vill hon arbeta med då?
Grouprape
Min profilbild.
Okej. Det finns snälla (skittråkiga) facerapes.
Som till exempel min lilla mobb mot Martina - att hon för närvarande skulle befinna sig i Minsk.
Det finns chockrapes som blir roliga efter fem minuter.
Som till exempel Cicci och Matildas lilla påfund om att jag letar efter krämer mot svamp i underlivet. Yam.
Det finns märkliga facerapes.
"Fan, jag är gravid igen!"
Det finns helt exploativt oorginella facerapes.
"Jag gillar stora kukar!!!!!"
Och det finns facerapes som jag TAR JÄTTEAVSTÅND TILL i situationer där jag för en gångs skull INTE HAR NÅGON SOM HELST SJÄLVDISTANS.
Martina snodde min dator (konstant inloggad på Facebook) i skolan medan jag var och letade efter en lärare.
Hon ändrar min profilbild till en bild på Danny, mitt namn till Ester Älskar Dannyboy och uppdaterar min status med sliskiga groupieflås. Jävla Martina. Hoppas du fryser i Minsk.
Smalisar
Hallå hallå.
Jag kom att tänka på en grej när jag läste Dn:s insändarsida i förrgår.
Det var någon liten människa som skickat in en arg notis som gick ut på att gnälla över hur smala alla catwalkmodeller är. Jaha, det kan man ju tycka. Catwalkmodeller är för det mesta skitsmala, man måste komma i storlek 36 och vara minst 170 cm lång som tjej för att kunna bli en sådan.
Men jag måste säga att jag blev en smula irriterad när människan påstår att de omöjligt kan må bra.
Vaddå inte må bra? Som jag uppfattat det är är självsvält visserligen ett rätt utbrett problem inom modebranschen, men att alla smala modeller (och människor i allmänhet) inte skulle må bra är väl ändå bullshit.
Man kan vara spinkig naturligt. Jag har alltid varit fyrkantig och benig, dock inte lika mycket nu som förut; i sjuan vägde jag 40 kilo. Jag har inga som helst problem med mat, aldrig haft. Jag är en sådan där som ser mat som ett sätt att umgås, inte som bränsle. Då är det är inte kul med folk som kommer farande och påstår att man äter för lite. Vaddå, det vet väl jag bäst?
Och så kommer folk och gnäller att de är tjocka. Kurviga heter det. Kurviga!
Var glad om du är kurvig. Det kan man aldrig vara om man är supersmal. Kom INTE och gnäll över att du är tjock, vet du vad vissa smalisar skulle göra för att inte behöva se ut som morötter!?
Låt smala människor sköta sitt. Det finns jättesmala människor som inte mår bra. Rikta energin på dem istället för på catwalkmodellerna som kanske faktiskt är smala av en naturlig anledning.
