Esters alla dagar

Jag tycker att den här bilden representerar mig och min väska fint.
Tagen av Nelly förra våren. FÖRRA!

CHACHA BLOGGEN!
Jag är på gott humör, sådär härligt oprovocerat som man är ibland. Kan bero på att jag idag ska träffa Limpan, som jag inte träffat sedan jullovet typ.
Därför lyssnar jag på "1990 nånting" för att den är jättejättejättehärlig.

Det här inlägget är DAG 4 - I MIN VÄSKA

I min coola axelremsväska designad av Duffy finns i nuläget följande (var säker på att du orkar innan du ger dig på den här förjävliga listan);

- Skolböcker; franska (som jag ska bränna så fort jag gått ut åttan) en ny NO-bok och en gammal svenskabok.
- "Svart Elfenben" av Arne Svingen. Den är väldigt bra.
- Ett litet SO-häfte som jag verkligen inte vet vad jag ska göra av.
- En tygros från Monki. Den ska Isak ha i håret när han spelar fransk drottning. Förklarar någon annan gång.
- Ett mörkrött läppstift som är slut. Känns... praktiskt?
- Clips i form av orange och vita kuber.
- Ett fint papper om problemet med befolkningsökning som jag, Martina och Kikki rafsade ihop på sista lektionen innan sportlovet. Det spårade ur, så nu står det längst ner "DU HAR AIDS" och längre ner "Jaha, och du blir inte ens ledsen..." Jag och Martina är duktiga på att roa oss.
- Ett annat fint papper om Marie Antoinette skriven på vinglig skolengelska by me.
- Ett till par örhängen, basic guldringar.
- Ett misshandlat tidningsurklipp med reklam för Faust på Folkoperan.
- Mitt first aid kit som jag alltid har på mig för att folk envisades med att fråga efter bindor och Ipren.
Jag tror att jag tog i lite väl mycket, för nu ingår även en gasbinda, två sortsers plåster, tops, våtservett och en bomullstuss.  

Imorgon: VAD ÄR KÄRLEK?

En avbild av min egen familj som jag ritade när jag var kring 6 år.
Jag måste haft en konstig självbild...


DAG 3 - DRÖMMAR

Jag förmodar att listskaparen menar framtidsdrömmar.
Okej, det här är min naiva och leva-lyckliga-i-alla-sina-dagar-syndromet-framtidsdröm;

Jag vill bli skådespelerska, har velat det sedan jag gav upp drömmen om cirkusartist.
Eftersom jag också skriver mycket poesi (jävla pretto estetfjortis, jag vet) tänker jag även försöka utveckla det i största mån.

Förmodligen blir jag istället någonslags avslagen lattemamma som ständigt torkar ungarnas ansikten med stålull (jag hatar snoriga näsor!) och har medelålderskris vid trettio. 
Det låter väl trefvligt? Fyfan. När mina klasskompisar gissade på hur jag skulle bli när jag var trettiofem trodde de att jag skulle jobba på bibliotek, bo i Saltsjöbaden och ha tre ungar och en man med ett fult namn. Tack älskade klass 8LD! Hade ångest en vecka efteråt, jag skojar inte.
(Nej, jag dömer ingen. Jag vill bara inte leva det livet.)

Okej, jag vill göra det jag tycker om; jobba med kultur.
Jag vill ha två barn och en snygg och rolig kille, många kompisar och två papegojor som heter Staten och Kapitalet (tänk er vad roligt att utbrista "Men Kapitalet, låt bli Staten!" eller "STATEN JUCKAR PÅ KAPITALET!") 
Jag vill bo på Söder (eller i USA någonstans, men sådant händer bara inte), försöka balansera karriär och familjeliv. Jag vill vara känd för det jag gör. Det är väldigt mycket begärt, men det är min dröm. 

Jag vill ha mitt liv på det sättet att jag när jag blir gammal kan tänka tillbaka och känna att fan, vad najs det har varit! Och när jag dör ska folk vallfärda till min grav. (Mest en maffig tanke - känn ingen press, Gud.)
 
Jahapp. 
Det var väl det, typ.  

DAG 2 - MIN FÖRSTA KÄRLEK

Jag har aldrig varit kär på riktigt faktiskt. Det är ett av mina livsmål. Har varit lite småförälskad i andra ungar, men inte sådär gnistrande dundersuperkär. Lite synd, men då har jag väl något att se fram emot.

I alla fall, i sexan hade jag dock en kändiscrush på Johan Palm.
Skratta så mycket ni vill, bitches, så var det. Det var jättemysigt. Jag och Anni hade en Johan Palm-klubb.
Vi gjorde collage, skrev dikter, antecknade fakta och citat. Vi klädde ut oss till Johan Palm.
Gud vilka coola ungar vi var.

Jag gillade att han han var lite lik mig, smal och spretig och blond. Nu har jag tagit ner Johan Palm-affischerna från väggen och han finns inte i min Spotifylista längre, men han har alltid en liten plats i jertatt. Tack för de tiderna, Johan.

Nu är jag kär i den gamla svenska hiphopduon Snook. För att de är söta och barnsliga och ärliga. 
Jag måste hitta lite mera verbala kärlekar...

 

Jag ska tydligen presentera mig först. Dag 1 - Det här är Ester


Jag tycker att den här bilden är lite pinsam. Så håll käften.


Jag är född 1996, är lite över 170 cm, väger lagom mycket.
Jag ser ut lite hursomhelst. Mitt rum är mer av ett bomnedslag än vad jag är. Den bitterheten har jag kommit över. Det är vi fula människor som får revansch och blir skitcoola sen!
Tycker nog att jag är lite roligare än jag i själva verket är, men jag har en självironi på vissa plan som slår allt och täcker resten av mina drag. Under denna självironi är jag snäll på gränsen till mesig, arg och upprorisk för det mesta och förmodligen ganska omtänksam.
Mitt ego är större än vad som är hälsosamt, men det är inget att göra åt.

Jag bor hos min mor och far med två typer som uppenbarligen är mina småsyskon men som för det mesta beter sig väldigt mycket mognare än jag själv, och som dessutom har värsta nöjeslifvet. 
Själv är jag hänvisad till mina mysiga kompisar som jag oftast tycker hemskt mycket om, så det går ingen nöd på mig.


Kuriosa:
- Jag har en tvångstanke; jag måste alltid ha rena händer. Därför är de också alltid torra och nariga på vintern. Mmm! 

- Jag är släkt med en kille som hette Arthur Hazelius som, för er som inte vet, grundade Skansen. Också ingift släkt på långt avstånd med Robyn. Det är ungefär vad jag kan skryta med i berömd släktväg.

- Jag har skolios, sned ryggrad. Men det hade Kurt Cobain också, sådeså.



Jahapp, det var väl det.  

Varför låter alla killar som pratar i reklam-för-gymnasier-på-Spotify supersnobbiga?

Hallå hallå.
Jag kom att tänka på en grej när jag läste Dn:s insändarsida i förrgår.
Det var någon liten människa som skickat in en arg notis som gick ut på att gnälla över hur smala alla catwalkmodeller är. Jaha, det kan man ju tycka. Catwalkmodeller är för det mesta skitsmala, man måste komma i storlek 36 och vara minst 170 cm lång som tjej för att kunna bli en sådan.
Men jag måste säga att jag blev en smula irriterad när människan påstår att de omöjligt kan må bra.
Vaddå inte må bra? Som jag uppfattat det är är självsvält visserligen ett rätt utbrett problem inom modebranschen, men att alla smala modeller (och människor i allmänhet) inte skulle må bra är väl ändå bullshit. 

Man kan vara spinkig naturligt. Jag har alltid varit fyrkantig och benig, dock inte lika mycket nu som förut; i sjuan vägde jag 40 kilo. Jag har inga som helst problem med mat, aldrig haft. Jag är en sådan där som ser mat som ett sätt att umgås, inte som bränsle. Då är det är inte kul med folk som kommer farande och påstår att man äter för lite. Vaddå, det vet väl jag bäst?
Och så kommer folk och gnäller att de är tjocka. Kurviga heter det. Kurviga!
Var glad om du är kurvig. Det kan man aldrig vara om man är supersmal. Kom INTE och gnäll över att du är tjock, vet du vad vissa smalisar skulle göra för att inte behöva se ut som morötter!? 

Låt smala människor sköta sitt. Det finns jättesmala människor som inte mår bra. Rikta energin på dem istället för på catwalkmodellerna som kanske faktiskt är smala av en naturlig anledning. 

Kompisar, som de här tre. Dem älskar jag. (Martina anfaller sushin med wasabi.)

Det är måndag. Alla hjärtans dag. Jag är sjuk och lyssnar bittert på Green Day's "Holiday".
Jag skojar bara, jag är inte bitter. Lite besviken bara. Men både Nelly och Vera och av hennes blogg att döma även Anna hade tydligen bestämt sig för att dissa denna söta lilla tradition. Nelly, kommer du ihåg "Någon dag måste alla hjärtan ha sin egeen dag!"? Bara för att Alla hjärtans dag är ett kommersiellt jippo. Meh!

Så det hade väl blivit jag och Kikki som firat.
("I want you back" spelas just nu i Spotify... jag känner att jag bör byta. Det gör jag inte, den är för najs.)
Okej, så för att det här inte ska bli ännu ett gnällforum gör jag som Anna och räknar upp alla och allt jag älskar.

Jag älskar:

- Alla mina kompisar för det mesta.
- Min klass.
- Alla bra lärare jag har och har haft.
- Min gulliga familj.
- Musiken i min Spotifylista.
- Facebook.
- Bloggen.
- Snook och Suede. Och en massa andra bra band.  
- Min dator och min kamera.
- Med mera med mera med mera.

Relaterat till: Alla hjärtans dag.

Dagens outfit: Brun munkjacka, mjukisbyxor, strumpor i orange kulör med hål för tårna.
Hur mår jag just nu? Jo tack. Som ett rivjärn i halsen. Resten av kroppen känns lite som en överkokt nudel.
Lyssnar på: Märklig kombination av synth, britpop och Oskar Linnros.
Hypotes: Jag stannar hemma imorgon. På alla hjärtans dag. FYFAN VAD TRAGISKT!

Slutsats: Jag tycker mycket synd om mig själv.

Just det. Fick inte tillgång till datorn. Men jag måste få göra en lång och übergnällig lista över hur fantastiskt dålig min dag var igår.

1. Hade PMS. Jobbigt redan där.
2. Började dagen med finskt knäckebröd och Ekonomidelen.
3. Franska i två timmar.
4. Matte i 1 ½ timme.
5. Lång joggingtur längs Årstaviken på gympan. (Mjukisbyxorna var för små, såg ut som en fjant.)
6. Badminton, skitroligt, men jag kände mig inte i form.
7. Direkt iväg till Aspudden för att klämma på getter. Nej, inte så hemskt som det låter - vi skulle kolla om de var för smala.
8. Rusa hem med sur och kissnödig Vera, ta en snabbdusch, slänga i sig mat.
9. Teater, rätt kul.
10. Matteläxa till halv elva på kvällen.
11. Stupa i säng.
12. OCH FÖRSOVER SIG ÄNDÅ!

Det snöar. Igen. Min första reaktion var ungefär "flaflaflafla blaha!?" samt fejset ovan. 

Jag hatar snö. Japp, politiskt inkorrekt och jag blir säkert anklagad för att vara rasistisk mot snön. Eller något.
Men det är blött, kallt och obehagligt. INGET, jag lovar, INGET är värt att få snö innanför tröjan för.
Jag gillar snö till efter nyår. Då tycker jag det kan bli vår pang boom. Hallå, växthuseffekten, gör ditt jobb!
(Skämt åsido, jag vill inte bli utrotad det minsta, och inte isbjörnarna heller.)

Jo. Faktiskt, innan jul är det bara mysigt och fint. Sedan efter nyår blir den bara läskig och ovälkommen.
Jag kanske borde flytta till öknen. Eller in i mikron som jag numera använder alldeles för mycket eftersom far nu var så vänlig att köpa en i julklapp till oss.

Dagens idiot.

Läste tidningen och såg en notis om något kioskmongo som jagat lodjur med sin snöskoter.
Eeehh... vad tänkte människan? "Åh, ja! Jag drar ut och plundrar skogar, flummar efter söta djurfamiljer och skämmer ut mig i DN. FAN VAD MYSIGT!"
Nynnande på "Livet e en fest, håll me om de, folk å fä" rattar han alltså ut i vildmarken och mejar passionerat ner vilda katter. Mmm.

Vad händer med mänskligheten?

Jaha, nu har jag bestämt mig för att åka på konfirmationsläger i sommar. Inte för att jag är så särskilt gudfruktig alls. Jag vet inte vad jag ska tro, men visst finns det en annan förklaring till jordens och mänsklighetens uppkomst än en gubbe på ett moln. Jag säger nog att jag hellre tror på vetenskapen, tyvärr, även om jag sjungit i gospelkör sedan jag var 6 år. 
Däremot har jag full förståelse till alla troende; kristna, buddhister, muslimer, judar, shintoister (eller är det shintuister?), konfucister, hinduister... ni fattar. Helt enkelt för att om man verkligen tror på gud/gudar så kan ingen komma farande och vråla "NAEJ SÖRRÖH DEÄ FINNS INGA BEVIS PÅ DET!" 
Och är man uppvuxen med sin religion är det ofta en viktig del av ens liv. Jag älskar att folk älskar gud.
Det jag inte älskar är det här:

Esters feta skräckscenario som skulle kunna inträffa på kristet konfirmationsläger:

VÄLDIGT kristen ledare: Och alla är vi en avbild av Gud, eller hur Ester?
Besvärad Ester: Alltså... jag tror inte riktigt på Gud...

= Dålig stämning och en fortfarande ickereligiös fjortis.


INGEN SKA TALA OM FÖR MIG ATT JAG ÄR EN GUDS AVBILD. Det bestämmer jag själv.
Att jag ändå valt att konfirmera mig är för att jag fortfarande känner samhörighet med kyrkan och jag vill tillhöra den. Det är praktiskt och känns bra. 

Ett av de lite mindre füla fotona av mig på Facebook.

Idag medan vi hoppade omkring i den blöta hallen och försökte få av oss kängorna för att sedan tassa in i Tidelius-salen och ha drama började jag och Nelly diskutera Facebook-typer.
Ni vet, det finns ett antal. Så jag tänker, för att klara upp det i mitt överfulla huvud (second hand, Zumba, kompisar, läxor, varma mackor etc etc) publicera ett par stycken i - just det ja - listform.

1. Like-typen. Spelar ingen roll vad, hur eller när, Like-typen gillar alla statusar (även skittråkiga som typ "Pizza <3"). Han eller hon kommenterar inte, men varje gång står personen först som "Like-typen och 5 andra vänner gillar din status". Själv är Like-typen inte en statusmänniska, det blir mest "Sitter på bussen på väg till dansen".
Finns även den där Like-typen som aldrig förstår vad som är rätt och fel och har lyckats med att gilla både "R.I.P Smulan" och "Fan vad mycket läxor! Jag tar snart livet av mig."

2. Lillfjortisen. ALLTID och ALLTID dyker den där jävla lillfjortisen upp på förstasidan som ny händelse. Och alltid är det "Haha skit rolig kväll m Lisa igår älkar dej gmn!!!! <3<3<3<3333<3<33". Egentligen är det ingen som bryr sig och man frågar ofta sig själv varför i hela fridens namn man är kompis med det där.

3. Den mogna kulturvuxna. Behöver inte vara vuxen, men är över 18 år i alla fall. Länkar alltid till intressanta utställningar och artiklar. Har något sofistikerat i sin statusrad, som "Lyssnar på gammal reggea. Mm, minnen!" och då är det alltid någon som skriver ett märkligt internskämt i kommentarsfältet.

4. Den utan profilbild. Obehaglig typ som man inte riktigt vågar lita på. Skruvat men sant.

5.  Avtaggar'n. En enkel typ - taggar av sig på varande jävla foto. Alternativt skriver "NEJ MEN GUD TA BORT!" i varje kommentarsfält under varje bild. Har även en motsats - Taggarn, som gillar att tagga sig själv i ena hörnet av bilder från typ Teneriffa (när personen själv satt på andra sidan jordklotet) i någon slags desperat förhoppning om uppmärksamhet eller något.



Vilka fler finns det?