Esters alla dagar

Lite innan lunch höll Axel i min klass upp datorskärmen mot mig. Vilken var fylld av min egen favoritperson - Daniel Adams-Ray! Jag är dig evigt tacksam, Axel.
Det visade sig att han ska spela på Grönan den 19 september and guess who's gonna be there? (För folk med IQ gnu - jag, Ester Almost Groupie Berg i egen hög person.)

Min reaktion på denna glädjande nyhet var ytterst pinsam och framförallt skrämmande, inte minst för mig själv.
Jag slog händerna för ansiktet, pep i 100 decibel och vaggade fram och tillbaka. När någon chockat frågade något i stil med "wazzyp?" skrek jag med ljudnivån och tonen av en jordekorre på LSD: "DANIELADAMSRAYKOMMERTILLGRÖNANOCHJAGHARGRATISINTRÄDEHERREGUUUUD!" (Gratis inträde, man har kontakter ser ni. Skämt åsido, jag får ett årskort av Skansen då jag dansar i Ringleksbarnen.)
Mina klasskamrater stirrade skärrat på mig, och jag kände mig en smula skämmig. "Chilla!" var en av kommentarerna på utbrottet. Och Matilda sade lite skrämt "Men Ester, du är ju helt röd i ansiktet!". Så då satt jag där, med färgen av Vänsterpartiets logga, och hyperventilerade. Jag skojar inte, jag hyperventilerade.

Bruschan var i hemkunskapssalen, jag var tvungen att ranta dit, kasta upp dörren och med ett obehagligt leende á la krokodilpedofil lisma "MARTINAAAH, JAG MÅSTE PRATA MED DEEEJ..."
Sedan slet jag ut henne ur klassrummet och väste snabbt all information ansiktet på henne. Hon dog nästan av lycka. Jag tror bestämt inte att sådant här är normalt.

Anledningen till denna perverserat lyckliga reaktion är att vi nästan gett upp hoppet att få se Daniel i sommar, då ekonomi och geografi inte går ihop med våra söderungeliv. Men se, det löste sig.

Jag är egentligen ingen groupie, hoppas jag.