Esters alla dagar

En avbild av min egen familj som jag ritade när jag var kring 6 år.
Jag måste haft en konstig självbild...


DAG 3 - DRÖMMAR

Jag förmodar att listskaparen menar framtidsdrömmar.
Okej, det här är min naiva och leva-lyckliga-i-alla-sina-dagar-syndromet-framtidsdröm;

Jag vill bli skådespelerska, har velat det sedan jag gav upp drömmen om cirkusartist.
Eftersom jag också skriver mycket poesi (jävla pretto estetfjortis, jag vet) tänker jag även försöka utveckla det i största mån.

Förmodligen blir jag istället någonslags avslagen lattemamma som ständigt torkar ungarnas ansikten med stålull (jag hatar snoriga näsor!) och har medelålderskris vid trettio. 
Det låter väl trefvligt? Fyfan. När mina klasskompisar gissade på hur jag skulle bli när jag var trettiofem trodde de att jag skulle jobba på bibliotek, bo i Saltsjöbaden och ha tre ungar och en man med ett fult namn. Tack älskade klass 8LD! Hade ångest en vecka efteråt, jag skojar inte.
(Nej, jag dömer ingen. Jag vill bara inte leva det livet.)

Okej, jag vill göra det jag tycker om; jobba med kultur.
Jag vill ha två barn och en snygg och rolig kille, många kompisar och två papegojor som heter Staten och Kapitalet (tänk er vad roligt att utbrista "Men Kapitalet, låt bli Staten!" eller "STATEN JUCKAR PÅ KAPITALET!") 
Jag vill bo på Söder (eller i USA någonstans, men sådant händer bara inte), försöka balansera karriär och familjeliv. Jag vill vara känd för det jag gör. Det är väldigt mycket begärt, men det är min dröm. 

Jag vill ha mitt liv på det sättet att jag när jag blir gammal kan tänka tillbaka och känna att fan, vad najs det har varit! Och när jag dör ska folk vallfärda till min grav. (Mest en maffig tanke - känn ingen press, Gud.)
 
Jahapp. 
Det var väl det, typ.