Esters alla dagar

Utan några om och men har jag nu utnämnt mig själv till världmästare i sugighet.
Varför då?

Jo, förstår ni små barn. Idag hade vi orientering på schemat. Jag har förföljts av den omedelbara karman idag och inte gjort någonting för att den ska komma på rätt väg igen.
Men bland alla tjuriga Martinor och uppgivna Nellysar tog jag mig samman och yttrade de vidrigt optimistiska orden "Vad tjänar det till att klaga?" (Visade sig få en In your face, Ester-effekt.)
De tittade på mig som om jag var typ kusinen från landet inne på Spy Bar.
I alla fall fjompade jag i sällskap med dessa surpölar ut mot Tanto. Eller, de andra ramlade liksom iväg lite artigt och diskret när samtalet kom in på Snook, så det var egentligen jag och Martina som gick och larvade uppspelt i hundra decibel om fina bilder och rolig musik.

Jag trodde att jag skulle klara orientering rätt bra nu. (Förra gången kom jag och Martina näst sist. Efter oss kom någon på kryckor, som bruschan minns det. Detta för att vi tappade bort oss, hamnade på ett kalhygge och började prata om salt.)
Men någon höll inte med mig i denna blygsamma lilla tanke. Nämligen Gud. Skaparen av Ester "Lokalsinnet" Berg, min anti-frälsare och ständige motståndare.
Det kan bero på starkare krafter att jag var så fruktansvärt ilsken där ute i skogen. Ja, Tanto i mina ögon är en skog, hej Söderfrillan.
Men man känner sig inte prima lajbans när man står uppe på en sten, med kartan rätt och ändå inte hittade den där jävla orange grejen man skulle stämpla med. Lösningen var att jag sparkade på en lykstolpe (och fick ont i foten, äkta seriefigursmanér), gav himlen fingret (som sagt, karma) och tänkte "fakk ju, världen". 

Sedan hittade jag den tillslut. Fint utplacerad mellan berget och ett rött staket. Det krävdes en förnedrande och smustig klättring á la dagis för att få tag på den.
Vem gör jag det här för? undrade jag lite. Inte mig själv, vill jag lova. Lokalsinne som en höna och konditionen av en lätt överviktig bäver. Det fungerar fan inte i kombination med ett endaste litet sandkorn.
Jag kan härma Nelly och säga "Ester Berg - en hårsmån från mord since 1996".

Sedan har man tydligen en NEGATIV INSTÄLLNING. Åhå. Tack mamma.

När jag blir stor ska jag skita i orientering och sitta på en parkbänk vid Årstaviken, fläska i mig munkar och flina sockerkladdigt mot joggarna. Det är för sent för mig - men rädda dig du!
Eller så säger jag som Daniel; När jag blir stor ska vi bo bland molnen. (klick)
Där slipper man förhoppningsvis orientera. Om jag nu får komma till himlen efter det här inlägget, vill säga.