Esters alla dagar

Far min satte upp röntgenbilden på min vägg. Jag tror nog att den ska bort. Nu, typ.


Jag har just masat mig hem från Huddinge Sjukhus.
Som jag sagt tidigare har jag skolios, sned ryggrad (som Kurt Cobain och Isabella Rosselini) och det här har varit ett störande moment i min vardag. Dels för att det leder till att min ena axel är lite högre upp än den andra, dels för att jag lätt blir trött i ryggen och dels för att det har tvingat ut mig till Huddinge en gång per halvår ungefär.

Ryggundersökningar är inte smärtsamma men rättså förnedrande, i alla fall om man ska röntga sig. Man måste ta av sig hälften av kläderna, ställa sig med näsa tryckt mot en skärm och invänta... fotografering. Av sin ryggrad.
Grejen är att de tar ut mig dit till tjottaheiti, väger mig, mäter mig, kollar ryggraden och bah : "Men vad bra."
Eh? Va? Sedan händer ingenting och man måste typ våldta deras telefonlinje för att få tid igen. Då gör de samma sak om igen och skickar hem en ännu en gång.

Men nu, till den goda nyheten. Jag behöver aldrig mer besöka Huddinge Sjukhus i ryggändamål, yey!
Tydligen är ryggfan på bättringvägen. Eller, som ortopeden uttryckte det, "det blir inte sämre". Och jag slipper kittlande kalla instrument mot min stackars lilla rygg. 
Däremot fick jag också höra att jag både var "ganska mager" och "lite plattfotad". Plus att det var en stor besvikelse när det visar sig att jag är 169,9 cm lång. Jag som trott att jag är 1,70! 

Hm, får ränna upp till himlen i sommar dårå.