Esters alla dagar

Det är vinter.
Himlen är mörkblå och alla vattenpölar glittrar i groparna i trottoaren och mellan kullerstenarna i Gamla Stan.
När alla andra går sakta med nedböjda huvuden och sörjer sommarens bortgång ler jag i hemlighet under min huva.
Träden fäller. Löven faller. Inte jag, jag stiger.
Himlen kommer närmare mig, trädens kala grenar vinkar mig uppåt.
Det är så jag vill ha det.
Jag kan sitta inne och spegla vintern i fönstrets svarta glas länge.
ASFALTSBLOMMOR ASFALTSLYCKA ASFALTSMÄNNISKOR I MIN ASFALTSSTAD.
ASFALT ett sådant märkligt ord. Men den luktar gott av regnet.
Snart faller snön, snart tänder vi ljusen i adventsljusstakarna. Stearinmurar och sådant oviktigt blir så vackert om man är sömnig.
Själv tror jag inte på farbror Frost men snögubbar litar jag på. Så realistiskt i allt drömlandskap!
Däcken skvätter slask över mina vinterskor och bildar grå mönster över svart läder. Jag fryser om fötterna.
Mina fingrar är blå men näsan är röd.
Alla mina vänner ser ut som vinteränglar. Om de kunde begripa hur underbara de är.
Jag hatar snö i nacken.
KYLA.
Men inomhus och under huden brinner små eldar. Små vintereldar.
Bilarna blinkar extra mycket i mörkret idag. 

Det tycker jag är fint.