Esters alla dagar

Jag börjar misstänka att jag inte är särskilt bra på att "ta hand om mig" för att citera Garnier.
Mitt oerhört näringsrika och välbalanserade mellis består av ett glas mjölk (med Arlakon på, ej att förglömma) och skorpor. I mängder.
Och jag orkar aldrig masa mig ut och springa. Man ser bara ut som en jävla retarderad soffa, röd som socialdemokraternas ros i ansiktet, lätt framåtböjd (för det är ju så jobbigt att jogga till Zinken, mhm gotcha!) och åtminstone jag lycka alltid springa in i ett gäng killar som glor på mig och som med säkerthet kollapsar av skratt när jag älgat förbi.
Jag simmar inte, dricker uppenbarligen för lite vatten, äter ungefär en tredjedels kvadrilion delat på hälften av all frukt jag borde äta, käkar godis lite hur jag vill och sitter MYCKET hellre framför datorn i fjorton timmar än tar en frisk promenad i skogen. Kan väl vara mysigt då och då. Men man åker inte ut till Björkhagen (ack, Björkhagen, du och dina lärarförälskelser) och tar en "rask promenad i 20 minuter" själv om man inte heter Inga-Lill och är född i början av 1900-talet. 
Alternativt är väldigt missunnsam mot sig själv.
Inte så att jag är rädd för att gå upp i vikt, det bryr jag mig inte om. Mest det att jag är ungefär lika vältränad som en räka.

En djupfryst räka.